Leva i en skadad kropp

Kämpa, var positiv och blicka framåt! Låt inte motgångar slå ner dig utan lär dig av dem.

Om mig


Hej! Välkommen till min blogg som handlar om att ta sig fram i livet med en skadad kropp eller närmast bestämt trasig rygg. Jag kommer dela med mig av min vardag och tips samt erfarenheter som samlats sedan 2012. Allt från hur vården bemöter mig till helt vanliga dagar plockade ur mitt liv.


Namn: Pelle

Född: 1976

Civilstatus: Sambo, 2 barn


Innan 2012

Jag heter Pelle och innan juni 2012 levde jag ett liv som vem som helst. Ett friskt liv fyllt med arbete, aktiviteter, resor, kärlek, vardagsstress som att hämta & lämna barnen på skola/dagis med mera. Allt var frid och fröjd och livet gick i racerfart. Ibland kanske för fort.

Att stanna upp och lyssna på kroppen kunde jag inte då – men nu både kan jag det och vet vikten av det.

Sedan hände det

Där på våren fick jag ett allvarligt diskbråck. Det kom plötsligt tyckte jag då. Nu så här i efterhand vet jag att kroppen skickade varningssignaler som förbisågs. Jag blev SJUKSKRIVEN. Jag som aldrig varit hemma från jobbet: trotsat feber, huvudvärk, ryggsmärta och en massa andra åkommor.

Min kropp kollapsade i hallen, en smärta hämtad från den värsta skräckfilmen täckte min kropp som en tung blöt filt.

I rasande fart

åkte jag ambulans till sjukhuset. En evig väntan och en massa undersökningar. Magnetkameraundersökningen visade ett stort diskbråck i nivå L4-L5 som på ren svenska betyder ett diskbråck i långt ner i ländryggen.

3 dagar senare, när jag tappat känseln från midjan och nedåt, skulle operationen äntligen ske. En akut så kallad skrapning. Läkarna öppnade upp mig, skrapade bort diskmassan och frilade nerverna igen.

Hem från sjukhuset

Sedan fick jag komma hem. Äta, sova och toabesök är det jag minns de första veckorna. Krafterna kom sakteligen tillbaka och känseln/kraften i vänster ben återvände.
Jag började träna sjukgymnastik drygt en månad senare. All kraft och fokus la jag ner på min träning för att komma tillbaka till jobbet och det ”vanliga” livet.

Försämrades

Men ack så jag bedrog mig. Den alltför hårda träning höll på att knäcka mig totalt. Jag blev tröttare, skörare svagare än tidigare.
Jag behövde hjälp och hämnade på smärtrehab. Mindre träning och ta det lugnare blev receptet. Vidare fick jag en remiss till Garnis rehabcenter.

Tiden sprang iväg, jag tränade lugnare, tog det lugnare och lyssnade mer på kroppen. Min sneda rygg, känselbortfall i höger rumpa/ben/fot har bestått till dags dato. Dessutom har jag sedan 2012 haft enorma nervsmärtor i benet. Olika läkare har tacklat smärtorna med olika mediciner men inget har fungerat. Åkte även till Umeå och fick en nervblockad, utan resultat. Testade även att göra om blockaden i en operationssal med modernare utrustning, ingen förbättring.

Re-operation

I januari 2015 opererades jag på nytt. Denna gång en steloperation med skruvar i ryggen och 3 kotor fixerades.
Efter operationen vaknade jag utan känsel i armarna. Jag frågade vårdpersonalen på uppvaket vad som hänt . Tystnad. Senare blev jag körd ner till avdelningen och där kom svaren. Jag hade legat på någon ny sorts brits som tryckt mot nerverna vid bröst/armarna. Dessutom hade mina händer varit i högläge i cirka 5 timmar.

Skruvad rygg!

Efter stelläggningen gjorde det mindre ont i benet, däremot hade jag sämre funktion i foten. Dessutom vaknade vadmuskeln till lite smått.
Sedan till de dåliga nyheterna. Operationengav mig enorma smärtor i armarna. Från axlarna ändå ut i fingerspetsarna gjorde det enormt ont. Dessutom växlade det hela tiden; brinnande, stickande översköljande smärta och värken flyttade runt. .

Här och nu

Idag befinner jag mig här, just i den här vardagen. Nervsmärtor i benen finns där 24/7 och en rygg som krånglar. Jag lever i en skadad kropp men jag lever, verkar och försöker vara positiv.  2017 var jag inlagd två gånger på sjukhuset, totalt 11 dagar på grund av kramper i ländryggen. Jag kommer få leva med en krånglande rygg men det ska inte hindra mig från att leva ett bra liv.

Sen ska man inte glömma alla närstående i familjen och vad de får de går igenom. Barnen och min sambo får utstå mycket och att de orkar med mig är ett under. Jag är så evigt tacksam för att jag har världens finaste familj❤️.