Leva i en skadad kropp

Att kämpa, vara positiv trots smärta och aldrig ge upp!

Om mig

Innan

Jag heter Pelle och innan juni 2012 levde jag ett ”vanligt”liv. Ett friskt liv fyllt med arbete, aktiviteter, resor, kärlek, vardagsstress (hämta & lämna barnen på skola/dagis med mera. Allt var frid och fröjd och livet gick i racerfart. Ibland kanske för fort.

Att stanna upp och lyssna på kroppen kunde jag inte då – men nu både kan jag de och vet vikten av det.

Sedan hände det

Där på våren fick jag ett allvarligt diskbråck. Det kom plötsligt men med dagens kunskap hade skadan kanske fått mindre allvarliga konsekvenser. 2 dagar innan var jag sjukskriven. Tänk, sjukskriven, jag som aldrig var borta från jobbet. Trotsade feber, huvudvärk och andra åkommor. Efter 2 dagar kände jag mig bättre, inte bra, men bättre. Det är lika bra att gå tillbaka till jobbet nu, tänkte jag då. Inte kan man ligga här hemma och lata sig. Lyssnade jag på kroppen – Nej! Tvingade någon tillbaka mig till jobbet innan jag blev frisk – NEJ! Eller Ja… Någon mekanism i hjärnan, säkert nedärvd för tiotusentals år sedan, piskade mig och fick mig att känna mig dum som väntade på att bli frisk.
Jobbade 2 dagar och de 3:e morgonen föll jag ihop på hallgolvet. Ambulans till sjukan. Väntan. Väntan. Magnetkameraundersökning. Stort diskbråck L4-L5. Sedan åter denna väntan. Midsommar låg runt hörnet och alla ville kanske vara lediga. 3 dagar senare, när jag tappat känseln från midjan och nedåt, skulle operationen äntligen ske. En akut så kallad skrapning.

Fick komma hem från sjukhuset

Sedan fick jag komma hem. Äta, sova och toabesök är det jag minns de första veckorna. Krafterna kom sakteligen tillbaka och känseln/kraften i vänster ben återvände.
Jag började träna sjukgymnastik drygt en månad senare. All kraft och fokus la jag ner på min träning för att (som jag trodde) komma tillbaka till jobbet och det ”vanliga” livet.

Försämrades

Men ack så jag bedrog mig. Den alltför hårda träning höll på att knäcka mig totalt. Jag blev tröttare, skörare svagare än tidigare.
Jag behövde hjälp och hämnade på smärtrehab. Mindre träning och ta det lugnare blev receptet. Vidare fick jag en remiss till Garnis rehabcenter.

Tiden sprang iväg, jag tränade lugnare, tog det lugnare och lyssnade mer på kroppen. Min sneda rygg, känselbortfall i höger rumpa/ben/fot har bestått till dags dato. Dessutom har jag sedan 2012 haft enorma nervsmärtor i benet. Olika läkare har tacklat smärtorna med olika mediciner men inget har fungerat. Åkte även till Umeå och fick en nervblockad, utan resultat. Testade även att göra om blockaden i en operationssal med modernare utrustning, ingen förbättring.

Re-operation

I januari 2015 opererades jag på nytt. Denna gång en steloperation med skruvar i ryggen och 3 kotor fixerades.
Efter operationen vaknade jag utan känsel i armarna. Jag frågade vårdfolket på uppvaket vad som hänt . Tystnad. Senare blev jag körd ner till avdelningen och där kom svaren. Jag hade legat på någon ny sorts brits som tryckt mot nerverna vid bröst/armarna. Dessutom hade mina händer varit i högläge i cirka 5 timmar.

Skruvad rygg!

Efter stelläggningen gjorde det mindre ont i benet, däremot hade jag sämre funktion i foten. Dessutom vaknade vadmuskeln till lite smått.
Sedan till de dåliga nyheterna. Operationengav mig enorma smärtor i armarna. Från axlarna ändå ut i fingerspetsarna gjorde det enormt ont. Dessutom växlade det hela tiden; brinnande, stickande översköljande smärta och värken flyttade runt. Jag kunde inte sova på mer än en månad men sedan skrev läkaren ut dunderpiller. Tiden gick och fick höra talas om en kinesolog som kunde bota mig. Bokade tid och han gjorde en snabb undersökning. Din rygg kan jag inte fixa men armarna kan jag åtgärda, sa han. Efter 3 tillfällen med en tids mellanrum var nervsmärtorna i armarna borta. Fråga mig inte vad han gjorde men han sade att skadan satt i bröstryggen.

Nu kunde jag fasa ut de värsta pillrerna.

Här och nu

Idag befinner jag mig här, just i den här vardagen. Nervsmärtor i benen finns där 24/7 och en rygg som krånglar. Jag lever i en skadad kropp men jag lever, verkar och försöker vara positiv. Nu, detta år 2017 har jag varit inlagd två gånger på sjukhuset, totalt 11 dagar på grund av kramper i ländryggen. Väntar på en magnetröntgen för att hitta orsaken. Åter reser jag mig, tänker inte ge mig!

Sen ska man inte glömma alla närstående i familjen och vad de får de går igenom. Barnen och min sambo får utstå mycket och att de orkar med mig är ett under. Jag är så evigt tacksam för att jag har världens finaste familj❤️.