Leva i en skadad kropp

Kämpa, var positiv och blicka framåt! Låt inte motgångar slå ner dig utan lär dig av dem.

Sträck ut en hand

Diskbråcket 2012 var kanske det värsta som drabbat mig. Inte nog med det så har det drabbat min familj minst lika hårt. Den (diskbråcket) kom som en rak höger och golvade mig rejält. Till en början var alla förhoppningsfulla – både läkare och sjukgymnaster.

Du är tillbaks på en månad, så lät det då. Nu 5 år senare, efter 2 ryggoperationer och en varierad låda av åtgärder kvarstår bekymren.

Vad har resan lärt mig så här långt?

Allt kommer jag inte få med i det här inlägget men här ikväll tänker  jag på en speciell sak som resan fört med mig – ökad empati för mina medmänniskor.

För innan 2012 kunde jag bli riktigt irriterad om någon körde långsamt framför mig och la in blinkersen precis innan de svängde. Varför gick den den där tillsynes friska mannen så sakta uppför trappen, undrade jag med en rynka i pannan. Jag störde mig på folk som passerade så sakta över övergångsstället. Innan 2012 förstod jag inte nyttan med att det finns räcken till nästan varje trapp. Kunde inte riktigt förstå att människor kollapsade av stress. Kunde också störa mig på individer som tog raster mellan rasten på jobbet. Listan kan göras lång men jag ska inte skämma ut mig alldeles förskräckligt! Helt oempatisk var jag inte men saknade nog insikt i hur det kan vara. En annan förklaring var stress – min hjärna levde ett steg för mig hela tiden.

Idag vet jag bättre och ser även dessa skadade kroppar ute i samhället, vilket jag knappt gjorde innan. Jag förstår kvinnan/mannen framför mig i kön som sakta tar upp en vara i taget. Individen förstår att det går långsamt, stressen ökar för de friska vill fram, har bråttom till nästa grej i livet. Sedan gör stressen sig påmind när individen ska betala, glömmer bort pinkoden till bankkortet och kassarna där maten skulle packas. Idag förstår jag, nämner att jag har all tid i världen, ta det lugnt.

hjälpande hand

När jag ser människor som lever i skadade kroppar så förstår jag ungefär hur det kan kännas. Alla skadade är dock olika på det sättet att fast diagnosen på skadan är densamma så tänker, reagerar och agerar vi olika.

Att öppna en dörr eller hjälpa någon ner för en isig trapp kan låta som en simpel sak men betyder oerhört mycket för individen. Likaså tänker jag på människor som lider av smärta, orkeslöshet och trötthet. De kanske drar sig undan och alla runtikring tänker att denne kanske vet bäst om sin skadade kropp. Våga ring, åk förbi – ta med en termos kaffe och bullar och bara umgås en stund. Ingen förväntar sig några stordåd utan det är de små sakerna som blir gjorda som räknas! Var en medmänniska – visa mer empati.

 

Att hjälpa andra stärker dig själv

Comments are closed.